Innehåller annonslänkar vi använder eller värderar.
"Vi är trötta och vi måste sova" - en artikel om systerskap
Publicerad: 2026-07-09 Foto: Skapad i Copilot
Mitt, lillasysters, första minne av trygghet är inte ett hus eller en plats. Det är en röst. Jag var liten, rädd för att somna. Det fanns en oro som jag inte kunde förstå eller förklara, en känsla av att världen utanför inte riktigt var säker. När mörkret kom blev rädslan större.
Det var i dessa stunder då storasyster höll om mig och upprepade samma mening tills jag lugnade ner mig:
”Vi är trötta och vi måste sova.”
En enkel mening. Men i mörkret blev den en trygghet jag kunde hålla fast vid. Hon fanns där, och det var nog.
Publicerad: 2026-07-09 Foto: Pexels
Jag tror man bär med sig den första rösten längre än man tror. Många år senare, när livet gav mig något betydligt svårare att somna med, var det samma mönster som bar mig igenom. Inte hennes röst den gången, utan minnet av att någon en gång hållit ut tills jag lugnat ner mig.
Jag lärde mig tidigt att motgångar går att vänta ut, om man bara har någon, eller något, att hålla fast i tills natten är över.
Så när det blev min tur att vara den som höll ut, visste jag redan hur. Och när det blev min tur att vara den som fick hålla någon annan, visste jag det också.
Det är den delen av systerskap som sällan syns utifrån. Inte de stora orden om att stötta varandra, utan att man faktiskt bytt roller om och om igen genom åren, ibland den som bär, ibland den som blir buren, utan att någon av oss räknat efteråt vem som gjorde mest.
Publicerad: 2026-06-25 Foto: Copilot
Jag tänker att det är därför vi fortfarande står upprätta efter allt som hänt oss. Inte för att vi varit starkare än andra, utan för att vi aldrig behövt vara starka ensamma.
Varje gång en av oss tappat fotfästet har den andra funnits där och sagt någon variant av samma mening som en gång sades i mörkret. ”Vi är trötta, men vi klarar det här också.”
Det är den grunden allt annat vi bygger vilar på.
